Har man sig själv som enda sällskap, vill det till att man är angenäm att umgås med, eftersom man är helt utelämnad åt sig själv.

God självkänsla tror jag bidrar till att vi trivs i vårat eget sällskap och att vi kan stoppa vår egen kritiker som tycker att vi ska vara, uppträda, känna på ett viss sätt enligt vissa normer, att vara snäll mot sig själv, sin egen bästa vän och tillåta sig vara som man är, som du skriver men framför allt våga visa dem för andra.

Vi är ibland så ”nödiga” på att passa in, få den där uppmärksamheten, bekräftelsen från andra att jag är ”bra, accepterad, ok” – rädslan att inte få den driver oss att ”mörka” låta bli att vara det sanna jag vi alla är.

Vi är ju alla olika, så unika – jag fick den insikten på målarkursen på Öland. Första dagarna fick jag panik över att prestera något över huvudtaget som inte såg ut som en 5-årings nivå, alla andra var så proffsiga, målade så fint, ”Jag kunde ju inte måla som dom”. När jag forsatte att se på andras målningar så var det så många olika att jag insåg att vi alla uttrycker oss olika för att vi är unika individer, å då fick jag liksom vara med där på ett hörn – då blev mina ”femårs-målningar”, (hi hi hi) , helt ok i mina ögon – det räckte. Om jag tyckte om det jag målade då var det good enough för mig.

Så om jag tycker om mig själv, som person, så kanske det också bör vara ”good enough” för mig, eller för oss alla.